Klockan börjar bli mycket, så egentligen borde jag nog gå & lägga mig. Är dock inte så trött som jag borde, sov fram till fyra så är fortfarande rätt så pigg.

Var just uppe vid Ramberget. Jag älskar det där uppe. Det får mig alltid att tänka på M, för det var han som visade mig dit första gången. Strax därpå så kommer jag att tänka på att jag säkert varit där tidigare med pappa. Och hur mycket han förmodligen gillar det där. Då kommer ångesten, över att jag inte har hört av mig.

 Sen tänker jag på mammi. Att vi är lite närmare då. Just där.. Gamla minnen kommer fram och jag blir påmind om alla hennes små egenheter och fantastiska egenskaper. Jag minns hur hennes hår luktar och hur vacker hon är när hon ler. Så vill jag plötsligt hem. Orkar liksom inte tänka på allt detdär. Vill inte, kan inte. Det gör fortfarande för ont. Undra hur länge det kommer att vara så?

Men det är sommar nu. Och sommaren den är fin. Jag hör till den där skaran som liksom bara lever under sommaren. Det andra kan kvitta. Men ibland så känns det ändå menlöst. När man kommer hem och minns hur ensamt det ändå är. Visst känner vi alla så? Musten går ur än & man blir trött. Som en epedemi av lycka dragit förbi och lämnat än utpumpad och svag. Så taggar man ner ett tag, väntar på nästa glädjerus. Nästa adrenalin kick.

Gråt inte några tårar, du kan stanna om du vill. Du kan få älska mig ett tag men jag kan aldrig räcka till. För även om min själ är vacker, har det aldrig funkat förr. Mitt liv det är som korridorer, utan ingång eller dörr. Ja vännen  lyssna noga: Visst kan allt du få en chans. Du kan hålla mig i handen, men det vore inte rättvist alls. För har man en gång älskat och blivit lämnad sen. Är det så väldigt svårt att våga, ja man tappar allt förmågan: Att älska, igen.

Cause i still missing you a lot.

Blev plötsligt helt överdrivet trött på alla de olika bloggar som jag (och förmodligen alla ni andra också) spenderar kvällarna med att läsa. Så mycket skit och fantasi när man tänker efter. Vi har den ena storbloggaren efter den andra som alla sitter och printar ut vilka fantastiska liv de har. Den ena är prektigare än den andra och pengar, lycka och kärlek är något som representerar dem alla.

Är det verkligen så, på riktigt menar jag? Trots allt, jämför jag mitt eget liv med deras så är det radikala skillnader. Och någonstans tror jag inte att jag är ensam om att leva som jag gör heller. Rätta mig om jag har fel; men är inte jag på samma nivå som resten av svenska folket om man tänker efter? Visst måste det väl finnas fler där ute vars kärleksliv är katastrof, fler som aldrig lyckas uppnå sina nyårslöften och fler som ibland har ångest över obetalda räkningar?

Inte för att vara pessimistisk; men sen när började man räkna det som ett "riktigt problem" att man shoppar lite för mycket, då och då? Vilken normal människa har ens tid (och om tid finns, så pengar? ) att handla för mycket? Jag menar det låter inte riktig vettigt att leva så som så många storbloggare verkar leva? Är det kanske därför vi gillar att läsa om dem? Jag menar, jag skulle gladeligen spendera mina dagar åt att handla lite för mycket och dricka kaffe sorter med konstiga namn. Lägg på lite intervjuer på det och några fotograferingar så skulle mina dagar vara som gjorda. Trist är bara att sålänge jag inte rånar en bank så verkar inte detta fullt möjligt..

Nej, men seriöst. "bloggar speglar den allmänna vardagen" sägs det. Och då undrar jag lite; vilken vardag då?