Klockan börjar bli mycket, så egentligen borde jag nog gå & lägga mig. Är dock inte så trött som jag borde, sov fram till fyra så är fortfarande rätt så pigg.

Var just uppe vid Ramberget. Jag älskar det där uppe. Det får mig alltid att tänka på M, för det var han som visade mig dit första gången. Strax därpå så kommer jag att tänka på att jag säkert varit där tidigare med pappa. Och hur mycket han förmodligen gillar det där. Då kommer ångesten, över att jag inte har hört av mig.

 Sen tänker jag på mammi. Att vi är lite närmare då. Just där.. Gamla minnen kommer fram och jag blir påmind om alla hennes små egenheter och fantastiska egenskaper. Jag minns hur hennes hår luktar och hur vacker hon är när hon ler. Så vill jag plötsligt hem. Orkar liksom inte tänka på allt detdär. Vill inte, kan inte. Det gör fortfarande för ont. Undra hur länge det kommer att vara så?

Men det är sommar nu. Och sommaren den är fin. Jag hör till den där skaran som liksom bara lever under sommaren. Det andra kan kvitta. Men ibland så känns det ändå menlöst. När man kommer hem och minns hur ensamt det ändå är. Visst känner vi alla så? Musten går ur än & man blir trött. Som en epedemi av lycka dragit förbi och lämnat än utpumpad och svag. Så taggar man ner ett tag, väntar på nästa glädjerus. Nästa adrenalin kick.

Gråt inte några tårar, du kan stanna om du vill. Du kan få älska mig ett tag men jag kan aldrig räcka till. För även om min själ är vacker, har det aldrig funkat förr. Mitt liv det är som korridorer, utan ingång eller dörr. Ja vännen  lyssna noga: Visst kan allt du få en chans. Du kan hålla mig i handen, men det vore inte rättvist alls. För har man en gång älskat och blivit lämnad sen. Är det så väldigt svårt att våga, ja man tappar allt förmågan: Att älska, igen.

Cause i still missing you a lot.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Blev plötsligt helt överdrivet trött på alla de olika bloggar som jag (och förmodligen alla ni andra också) spenderar kvällarna med att läsa. Så mycket skit och fantasi när man tänker efter. Vi har den ena storbloggaren efter den andra som alla sitte...